Jag ska ju bara vara borta i två veckor, och det känns som att förberedelserna innan och alla känslor efteråt kommer få minst lika stor plats här, som själva resan. Jag är varken nervös eller särskilt förväntansfull. Allra mest känns det förvirrande. Vadå? Är det verkligen på riktigt så att jag har rötter i ett land i fjärran, som jag nu snart ska få besöka? Jag tror inte att jag kommer få en a-ha-upplevelse när jag kommer dit och plötsligt känna mig hemma. Jag tror snarare att jag måste förbereda mig på att jag inte alls kommer att känna mig koreansk när jag kommer dit. Jag går, pratar, ter mig och ÄR svensk. Det "enda" koreanska i mig är mitt blod och mitt utseende. Jag har alltid känt mig speciell och annorlunda, och har aldrig kunnat gå i en klass, ett fotbollslag, en grupp, utan att sticka ut litegrann. Mina sneda ögon och det kolsvarta håret är ju mitt signum, och det har på många sätt påverkat mig att vara annorlunda. När jag var yngre kunde jag tycka att det var jobbigt, och jag minns sekvenser från min barndom då jag stod i spegeln och spärrade upp ögonen så mycket jag bara kunde, för att de inte skulle vara så "sneda" (aldrig förstått varför man säger att asiater har SNEDA ögon).
Men nu vänder jag det alltid till min fördel. Och så jäkla udda är det ju inte att vara asiat, färgad, turk, eller vad som helst. Jag tänker mer ofta på mina far och morföräldrar som var födda i en helt annan tid. Det måste ha varit väldigt exotiskt för dem när jag kom. Min mormor var född 1917 i en liten by i Dalarna. Hur många asiater tror ni det fanns där på den tiden? Men min mormor var världens underbaraste människa, och behandlade verkligen aldrig mig och min bror annorlunda, jämfört med hennes andra barnbarn. Lika ömt pratade hon om när hon för första gången fick se mig när mamma och pappa kom hem med mig, som när hon för första gången träffat mina kusiner. Och så har det varit hela livet för mig. Jag har aldrig känt av att jag inte skulle vara min mamma och pappas "riktiga" barn. Visst, det märks att jag inte har deras gener på ett och annat vis, och det är ganska svårt att lura folk att vi är biologiskt släkt (hehe), men annars hör jag ju på alla sätt och vis hemma på Frisellvägen 1 hos mina väldigt riktiga föräldrar.
Men självklart så undrar jag. Vem är jag lik? Vem är den där kvinnan som födde mig på ett sjukhus i Daegu och sen lämnade bort mig för att jag skulle få en bättre framtid? Det jag vet idag är att hon fortfarande bor i Daegu och är gift med två barn (mina halvsyskon!). Min far var ovetande om att jag kom till världen, och jag tror (men vet inte) om han vet att han har en dotter på andra sidan jordklotet. De träffades år 1990 och tog båda college-examen 1992. De skildes sen åt, då min far skulle fortsätta studera i Japan. En tid efter att han rest, fick min mamma reda på att hon var gravid. Något som min pappa sen aldrig fick veta. I Korea var det (och är) tabu med barn utanför äktenskap, och sen fanns det förmodligen andra faktorer som spelade in, när hon sen tog beslutet att adoptera bort mig. Vad jag förstått så är det också så i Korea, att den äldsta i familjen bestämmer och har mest repsekt. Så exempelvis kan mormor bestämma att barnbarnet måste göra sig av med barnet, och sen lyder man det, och det med basta.
Hur som helst, så kom jag i alla fall till Social Welfare Services i Seoul, som är min adoptionsbyrå. Jag bodde där på barnhemmet för barn som ska adopteras bort, i tre månader, innan jag flög tillsammans med en kvinna från SWS som lämnade över mig på Arlanda till mamma och pappa. Till samma barnhem som jag bodde på i tre månader, ska jag nu få komma till på resan. Där ska vi träffa barn som precis som jag för 21 år sedan, väntar på att få komma till sina nya hem. Jag tror att det kommer bli otroligt känslosamt att få komma just dit. Dessutom ska vi få träffa socialworkers på SWS som ska kolla in våra fall, och ge oss all information som de kan, och som inte står i de papprena jag har här hemma. Jag har ju en hel del information redan, så jag tror inte att det kommer att dyka upp så mycket nytt. Kanske praktiska uppgifter om vart exakt jag befann mig, vem som tog hand om mig, osv.
Flertalet gånger har jag varit i kontakt med SWS de senaste tre åren. De har lokaliserat min biologiska mamma, och ringt henne flera gånger för att få kontakt. Hon förnekade länge att hon hade någonting med detta att göra, men när de sedan framförde att jag bara vill att hon ska veta att jag har det bra, så bekräftade hon att hon är den som födde mig den 24 juli 1992. Sedan har de gjort fler försökt, med utkomsten att hon säger att när/om hon känner sig redo för kontakt med mig, så kontaktar hon SWS själv. Hon vill inte ha fler telefonsamtal.
Detta vet ju förmodligen de flesta som läser här, men det känns bra att ta om allt från början. Jag har resonerat mycket kring varför hon inte vill ha kontakt, och tror att det beror på allt det skamliga i det här. Det är verkligen inte okej att få barn när man inte är gift, och jag tror inte att hon berättat det för så många i sin närhet. Hennes familj kanske inte vet något, och här kommer jag efter 21 år, som ett spöke från förr, och rör om hos henne. Något hon förmodligen lagt i en ask och gömt långt inom sig. Förmodligen också förenat med mycket sorg och smärta. Jag vet ju så lite om henne, men ändå känns det som att jag är så nära. Jag bär hennes gener, hon har fött mig, hållit mig och varit mig nära. Någonstans känns det ju som att hon inte kan glömma någonting sånt. Hon tänker säkert på mig, och det känns förmodligen jätteskrämmande när jag plötsligt dyker upp och vill ta kontakt. Jag hoppas verkligen att hon någon gång känner sig redo för att ha någon form att kontakt med mig. Jag skulle bli väldigt ledsen om jag aldrig fick chansen till det. Det är så många frågor jag skulle vilja ställa, och det känns som att det är en för stor del av mig, som jag bara inte kan nonchalera bort.
Men nog om det. Min biologiska mamma är ett annat kapitel. Nu ska jag få komma till Korea, och lära känna delar av "mitt" och hennes land. Det är också just det som är syftet med resan som Jin Heung Moon Hwa arrangerar. De vill få hem de adopterade koreaner som finns i världen för att visa dem deras hemland. Jag får en bild av att koreanerna tycker väldigt synd om oss som blivit bortadopterade. Jag träffade ju en korean i Paris som jag pratade lite med. Han tyckte det var fruktansvärt att jag inte fick bo i Korea, och inte kunde koreanska. Han talade verkligen till mig som "åh, hur klarar du dig egentligen?". Det är väl kanske inte därför denna resa arrangeras varje år, men jag har fått bilden av att koreaner tycker lite så.
De har i alla fall arrangerat detta sedan 1996, då 20 adopterade koreaner från hela världen får åka på en två veckors resa till Korea. Vi ska åka runt i landet med start i Seoul. Jag är den enda från Sverige, sen är det en norska med, tre danskar, två australiensare, någon holländare, och så resten amerikaner. Det är flest tjejer, och alla är mellan 20-35 typ. Vi börjar i Seoul och avslutar på paradisön Jeju som ligger söder om Korea. Vi ska bland annat bestiga ett berg (Korea är väldigt bergigt), besöka Huyindai motors, Seoul tower, lära oss laga lite koreansk mat, med mera. Vi ska även bo några nätter hos en koreansk familj (ensam eller två och två) och det ser jag nästan mest fram emot! Att få se vad de lagar för mat, hur de bor, hur de är och vad de gör när de inte arbetar. Familjerna bor alla i Seoul och det ska bli så kul att se vad de hittar på till mig. Det kan ju inte finnas bättre seoulguider än folk som faktiskt bor där.
Mer utförligt vad vi ska göra har jag faktiskt inte läst in mig på. Ska försöka läsa lite innan resan, så att jag vet lite om alla ställena. Känns fortfarande helt sjukt att jag ska åka och jag har grävt ner mig i min packningsångest och blivit apatisk, istället för manisk. Jag har i alla fall köpt allt jag nånsin kan behöva. Mitt reseapotek kommer uppta typ halva packningen. Är lite yrkesskadad, redan.
Jag har väl redan tröttat ut er med mitt mastodontinlägg. Men hur som helst! Välkommen in. Och välkommen med till Korea.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar