Idag har det varit en riktigt lång dag. Jag har varit trött mest hela tiden, och haft ont i fötterna. Men det har ändå varit väldigt intressant och roligt. Vi har redan kommit så nära varandra i gruppen, så det är härligt.
Först ut var nationalmuseumet i Seoul. Det var en jättebyggnad som var superfin och täckt i marmor på insidan. Tydligen finns det inte marmor i Korea, så jag antar att det varit både dyrt och mycket jobb att bygga det. Vi fick en guidad tur och gick igenom det viktigaste i Koreas historia.
Sen reste vi till Changdokkung Palace, där kungarna bodde förut. Alltså dynastin. Det var molnigt och regningt idag, så bilderna blev lite gråmulna. Men byggnaderna var så himla vackra. Man måste verkligen gå nära och studera detaljerna. Det ligger så mycket jobb bakom varje liten grej.
Sist ut var Seoul tower, som är som Frankrikes eiffeltorn. Vi åkte upp och fick se utsikten över Seoul. Jag tittade dock inte så noga, på grund av höjdskräck. Så det blev inga bildwr för mig uppifrån... Hehe.
Vi var sedan till företagets kontor. Då fick jag reda på att de gör mycket mer än bara kalendrar. De gör massor av typ reklamblad, menyer till restauranger, sportkalendrar, osv. Så många stora företag anlitar dem till att göra planscher och reklamer, etc. Så jag antar att det är på det viset de tjänar så mycket pengar.
Vår familj och två andra homestay-familjer åt sen middag på en restaurang i närheten av alla de tre familjernas hem. I den enda familjen hade de en liten tvåårig pojke som snart skulle adopteras till Usa. De var alltså hans fosterfamilj. Och det kändes så himla konstigt att se honom, för han var ju så koreansk och fäst vid sina fosterföräldrar. Och så ska han snart bli amerikan. Om 18 år kanske han är med på denna resa. Det är bara så himla svårt att ta in att man själv varit ett sånt barn.
Den andra familjen tar hand om en liten pojke på 6 eller 7 månader, vars mamma är sjuk. I Korea kan papporna inte ta hand om barnen. Det är mammans jobb, och dessutom måste pappan jobba. Den här pojken är i alla fall världens gulligaste och knubbigaste lilla bebis. Och så lycklig! Han skriker nästan aldrig, och ser så nöjd och glad ut. Det slutar nog faktiskt med att jag tar med honom hem...
Med oss på dagarna har vi några koreanska ungdomar som pratar engelska. Och jag har verkligen frågat ut dem om massor av saker, så nu vet jag mycket mer om den koreanska livsstilen och deras synsätt. Det är så mycket som är så annorlunda. Det traditionella lever verkligen kvar. Det är verkligen helt oacceptabelt fortfarande, att få barn utan att vara gift. Får man det så blir man verkligen utstött av samhället.
Vi fick även viktig information om adoptionsbyråerna här borta. Tydligen så är det så att de kan dölja en hel del för oss adopterade, för att skydda antingen oss eller våra biologiska föräldrar. Så när vi ska till våra olika adoptionsbyråer på torsdag så ska vi vara beredda på att de inte alltid talar sanning. Och att vi ska vara ivriga att försöka få tolken att läsa i dokumenten, så att de kan berätta sanningen för oss.
Så om tex den biologiska mamman gjort klart för dem att hon ej vill ha någon kontakt, så kan de säga till dig att de inte hittat henne, fast att de faktiskt pratat med henne och vet vart hon befinner sig. De är noga med att respektera de biologiska föräldrarna, och kan undanhålla information för oss just för att skydda dem. De kan även ha massor av information som de ej vill att vi ska veta om oss själva. Tex om man är ett barn som blev till av en våldtäkt, eller något annat som de tror att vi inte vill veta. Det känns dock otroligt konstigt att det är så. Jag förstår dem ju, men jag tycker att man har rätt att veta om ens egna historia. Man kan väl inte nekas till det? Samtidigt blir jag lite misstänksam om det de berättat verkligen är sant. Jag har dock förstått genom att prata med alla de andra, att jag har otroligt mycket information om mina biologiska föräldrar och själva adoptionen, jämfört med många andra. Så jag känner mig väldigt lyckligt lottad. Och jag antar då att det kanske inte finns så mycket mer information att komma fram med, då det verkar som att de flesta korten redan är på bordet. Ja, jag vet inte. Jag hoppas verkligen att de försökt att kontakta henne i alla fall. Men det känns lite mer hopplöst just nu, att någonsin få träffa henne, eftersom de verkligen vill skydda mamman. Och dessutom verkar hon ju otroligt beslutsam i att inte ha någon kontakt. En av de koreanska ungdomarna sa att det är så mycket skam och smärta i allt detta, så man kan inte förstå det. Och mycket som är dolt.
Vi får väl se på torsdag om jag får reda på någonting nytt. Imorgon reser vi 07:40 härifrån, då det tar drygt en timme in till kontoret i Seoul. Och då är nog sträckan bara några kilometer. Trafiken är helt galen här. Men ingen blir irriterad eller så, för de är så vana. Det är helt otroligt långa köer. Men det är ganska okej, för då kan man passa på att ta en nap. Det är min räddning, eftersom jag inte får all den sömn jag normalt sett behöver.
Hur som helst. Natti natti!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar