Jag är nu hemma från en helt fantastisk upplevelse. Och när jag landade på Gardemoen och träffade Anders, så kändes det som att jag aldrig varit borta. Jag hade kommit hem, och jag insåg mer än någonsin att det är här jag hör hemma, och att Korea aldrig kommer att bli mitt hem.
Jag har nu hastigt fått återkomma till vardagen, och fortfarande har jag inte riktigt kunnat ta in att jag ens varit där. Jag berättar och förklarar för vänner och familj, om hur det varit och vad vi gjort. Och det känns som att de här hemma förstått och vet mer än vad jag gör.
Jag tror att det är som Josh på resan sa. Han sa att det kommer att dröja olika länge för oss att förstå och bearbeta det vi är med om. Han berättade att första gången han åkte till Korea så tog det ungefär ett halvår innan han på riktigt kunde prata med någon om det som hänt inom honom. Han hade valt att berätta och delge det ytliga av resan till sina nära och kära, men lämnat det som varit svårare att förstå.
Mest för att han själv inte hade förstått än, vad som hänt. Och det kändes så avlägset när han sa det där till oss under tredje eller fjärde dagen på resan. För jag kunde inte tänka mig att något så roligt och fantastiskt, faktiskt skulle få mig att ett halvår senare grubbla och fundera över min identitet och vart jag hör hemma. Men nu känns det väldigt rimligt.
Jag sa under mitt avslutningstal att jag inte tror att denna resa förändrat mitt liv, men att jag vet att den förändrat mig. På två veckor har jag skapat vänskapsband som jag hoppas och tror kommer hålla livet ut. Och på två veckor har jag konfronterats med sådant jag undrat över i hela mitt liv. Jag har äntligen sett och rört det land som bar mig och födde mig, och delvis gjorde mig till den jag är. Och det är inte något som man är med om och bara skakar av sig. Jag tror det tar tid att förstå den inre resa jag gjort. Det är så lätt att förklara allt det ytliga, men att förstå sig på det som skett inom, är inte alltid så lätt. Och hur ska jag kunna förklara för någon när jag inte vet själv? Jag tycker att det var bra att jag fick göra denna resa själv. Även om jag inte var ensam, så är man ändå det när man lägger sig på kvällen och funderar över allt som hänt. Man är ensam om att känna sig själv, och ensam om att veta om hela sin bakgrund. Samtidigt tycker jag att det är så synd att mina nära inte fått dela detta med mig. Jag kan förklara och berätta, men det blir inte detsamma som att stå bredvid mig och kika in på 30 bebisar på Seouls babys reception home, och känna atmosfären. Det känns oerhört underligt att komma hem efter två veckor och känna sig lite som en ny person med allt jag upplevt, när tiden här hemma stått still. Då känns det faktiskt som att allt detta aldrig hänt.
Viktigt är nog att fortsätta dela alla dessa tankar med alla fantastiska människor på resan som var med om samma sak. Som vet hur det kändes i hjärtat och själen. Som delar samma slags tankar och funderingar, och som förmodligen kommer dela samma slags kriser. Jag kommer aldrig att glömma allt vi sagt och gjort tillsammans.
