Men det är ju bara två veckor. Ingenting förändras här hemma, men i mig kanske allt kommer att bli annorlunda. Jag känner mig stadig och stark i mig själv. Men ändå så liten och ängslig. Som en liten flicka som vill krypa upp i mammas trygga famn. Jag kommer bara ha mig själv närmast under detta äventyr, och ingen att på riktigt luta mig mot. Jag tror säkert att jag kommer få riktigt goda vänner där borta, men det finns ju ingen som riktigt känner mig. Det känns skrämmande men ändå så lockande. Detta är ju vad jag drömt om så länge. Att få se konturerna av mina rötter. Känna lukten av ett Seoul som håller på att vakna till liv. Ta på gräset som växer där allting en gång började. Där jag för första gången slog upp ögonen och tog mitt första andetag.
Det är ju det här jag så gärna vill. Men det är klart att man får känna sig lite liten. Jag har ingen aning om vad som kommer att komma upp i mig. Kanske sånt jag aldrig känt förut. Eller så känns det bara tomt. Och det måste också få vara okej. Det finns ingen regelbok för hur det är att konfronteras med något så främmande. Och tur är väl det. Känner jag ingenting, så är det väl så. Jag får inte glömma bort att det är okej det med.
Men jag är ju en person med mycket tankar och känslor. Jag gillar att känna att jag är vid liv. Och jag tror att det här kommer att göra mig till en ännu starkare, härligare och bättre människa. Jag söker inga svar, men jag tar tacksamt emot om jag får några.
Kanske förändrar det här mig. Eller så gör det inte. Hur som helst, så ska det bli riktigt riktigt fantastiskt roligt.
Vi hörs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar